DeZurda.blogg.se

Halloj!

Länge sedan senaste inlägget, har funderat länge på denna text dock. Svårt att veta vart jag ska börja, men håller mig till det jag känner till för att hålla det enkelt. Lång historia kort, jag började spela fotboll vid 12-års ålder här i Sverige, blev tvingad av min kusin Claudio som tjatade sönder mitt öra (se bilden nedan). Började lira i IFK Arboga P78 (de hade 3tjejer i laget också som var bättre än många av oss grabbar #kulturkrock1) det var roligt och lärorikt, märkte redan där att det var många engagerade runt laget. Om jag inte räknar fel var det 4-5st tränare i staben. Så såg det ut när jag flyttade uppåt i "karriären" med många engagerade ledare, IFK var en bra förening som tyvärr numera är utdöd på fotbollssidan.

Det var inte allt, det var då på den tiden som jag mötte en person som kom att bli en av de viktigaste under mina 15år som spelare och 2år som ass. tränare i ASIF. Att han var viktig, det insåg jag inte just då. Men efter årens lopp har jag insett att mycket av det som fick mig att vilja vara där och vara trogen klubben och allt det var att han fanns där. Vem då undrar ni säkert?

- Jo, ASIF's materialare Roberto Blohm!

"Blomman" (bilden nedan) var alltid där när man kom till träningarna, kläderna hängde framme till varje träning 3-4ggr/v +1-2 matcher varje vecka under 14års tid. Kaffe fanns alltid innan träningen, bananer. Banankaka och dricka efter matcherna. Matlådorna stod framme efter långa bortamatcherna. Träningskläderna var alltid tvättade på måndagsträningarna. Man fick tvättat oftare en 1gg/v om man snäll emot honom och mutade honom snyggt. Höjdpunkterna var givetvis bussresorna och sångerna i mikrofonen vid vinst eller säsongsavslutningarna med sång, vid serievinst fick man höra "Tutti-Frutti" och "Gamle Svarten" gåshud, skratt och allsång levererades med råge!

Har nog aldrig träffat en så snäll, rolig och go människa som han. Undrar om jag kommer träffa någon som han inom fotbollen igen? Hans art, eldsjälarna är på väg att utrotas mina vänner. Det är inte bra för fotbollen, för samhället. Det gör mig lite ledsen, men samtidigt stolt av att fått vara med om det.

Det finns säkert 100-tals historier med "Robban", de kommer alltid fram när man träffar lagkamrater. Blir varm i hjärtat av att tänka på dem.

 Respekt.

Vill man veta det? Vill inte säga "det var bättre förr", men denna utrotningshotade ras måste räddas. Vi måste alla hjälpas åt. Hur? Kom gärna med förslag. Debatten är öppen mina vänner!

Alla klubbar har ju sin "eldsjäl", vissa klubbar tar bättre hand om sina än andra, har själv blivit illa behandlad av en klubb men gått vidare.

Har sett hur andra ledare blivit illa behandlade på nära håll och det gör ONT att se. Men livet är alldeles för kort för att älta gammalt, då är det bättre att tänka på allt gott man fått av livet, människorna via fotbollen och i detta fall via eldsjälarna. Minnena kommer aldrig raderas, dem kan ingen ta ifrån mig, låt oss bara hoppas att den utrotningshotade arten överlever precis som minnena efter dem!

På återseende & glad midsommar på ER!

#DeZurda